Intervju med Jonas Autio inför utgivningen av A Love Supreme.
A Love Supreme ges snart ut. Berätta!
Den utspelar sig i alliansens Sverige och skottlossningarnas Göteborg. Arbetslösheten är rekordhög, Sverigedemokraterna närmar sig 10 procent och gangsteruppgörelser skakar Ekhöjden. Det är den verklighet Lars Andersson och bokens övriga karaktärer, i likhet med alla oss andra, har att förhålla sig till.
Är det en spänningsroman?
Nej, det skulle jag inte kalla det. Snarare en samtidsberättelse med lågmälda spänningsinslag.
Vem är Lars Andersson?
Han är 49 år gammal och ofrivillig ungkarl, jobbar som elevassistent på en gymnasiesärskola, samlar på vinylskivor och har inte missat en hemmamatch med Blåvitt sedan 1979.
På ett djupare plan skulle jag säga att han lever i en annan tid. Eller rättare sagt i skuggan av en tid som inte längre finns. Och som kanske aldrig funnits, åtminstone inte i den idealiserade form som Lars och andra med honom i efterhand minns den som. Jag tänker på folkhemmet, det socialdemokratiska välfärdsbygget och allt det där.
Men när samhällsutvecklingen tränger sig på och Lars blir indragen i en härva av våld och utpressning så tvingas han ifrågasätta och delvis omvärdera sitt liv.
Allt du tidigare skrivit har varit i ett mindre format, både dina radiopjäser, basketessäer och barnboken Frank och jag.
Ja, med undantag av en fullständigt ospelbar radiomonolog på flera hundra sidor med titeln ”Herren går på ängen” som jag besvärade radioteatern i Luleå med någon gång i mitten av 90-talet! Producenten lyckades dock med konststycket att refusera den på ett så uppmuntrande sätt att den följdes av tre radiopjäser mellan 1998 och 2003.
Men det stämmer att jag ofta känt mig bekväm med det mindre formatet. Både när det gäller textlängden, men också själva innehållet. En enkel och på ytan anspråkslös situation kan rymma väldigt mycket.
Hur kom det sig att det blev en roman den här gången?
Det var inget aktivt val. Lusten och viljan att skriva kommer och går. Plötsligt dyker en berättelse upp och pockar på uppmärksamhet. Tidigare har det varit radiopjäser, dikter, essäer och berättelser för barn. Den här gången var det en roman och det var bara att haka på och berätta den till slut.
Hur skulle du beskriva dig själv som författare?
För det första vet jag inte om jag skulle kalla mig själv författare ..!
Varför inte det?
Det har väl dels att göra med att det inte är mitt yrke.
Men det har också att göra med någon slags respekt tror jag. Det betydde oerhört mycket för mig när jag upptäckte böcker i sena tonåren. Under några år läste jag i rasande fart, allt – romaner, dikter, filosofi, allt möjligt. Att kalla mig själv författare när det finns så många fantastiska författare tar emot. Om man spelar fotboll i division 9 kallar man sig knappast fotbollsspelare.
Så du kan inte se dig själv som författare på heltid?
Nej, det kan jag inte. Och det har aldrig varit meningen. Jag kommer från idrotten och där har jag fortfarande mitt stora engagemang, framför allt idrott för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det är både mitt jobb och en stor passion. Men perioderna av skrivande kommer nog alltid att återkomma.
Din produktion är inte jättestor, men du har löpande utkommit med något sedan debuten som dramatiker med Tipstjänst 1998. Arbetar du med något nu?
Ja, jag skriver på uppföljaren till A Love Supreme, en fristående fortsättning med arbetsnamnet ”Everything You Touch Is a Song”. Jag har svårt att släppa karaktärerna från A Love Supreme. I bok nummer två tar Lars ett steg tillbaka och andra tar över huvudrollen. Boken utspelar sig i Göteborg, Bosnien och Köpenhamn och tar vid där A Love Supreme slutar.
So What, A Love Supreme, Everything You Touch Is a Song … Varför dessa engelska titlar?
Det är helt enkelt skiv- och låttitlar som figurerar i berättelserna. Musik är ett mer framträdande ämne i A Love Supreme eftersom Lars samlar på vinylskivor, men även i ”Everything You Touch …” har musiken på sätt och vis en viktig betydelse.
Hur mycket av Lars Andersson är Jonas Autio?
Väldigt lite måste jag säga. Och samtidigt väldigt mycket. Till skillnad från mycket jag skrivit är berättelsen helt och hållet påhittad, i högre grad än något annat jag skrivit faktiskt. Samtidigt tar man alltid med sig själv in i skrivandet, det är ofrånkomligt.
Vad har du för förhoppningar inför boksläppet?
Några större kommersiella framgångar räknar jag inte med … Men jag hoppas den hittar sina läsare. Skulle den dessutom dröja sig kvar ett tag hos någon som läser den, ja, då skulle jag vara mer än nöjd.
Intervju och foto: Janniina Kaarisola